Idag har jag haft en diskussion om kundbemötande på sommarjobb i Sverige, tex jordgubbsförsäljning. Hur kommer det sig att man kan som ägare till ett jordgubbsstånd kan tillåta att ha personal som inte ens kan klämma ur sig ett ”hej”, ”var det bra så” eller ”tack”? Vi ställde oss frågan, ”Hur svårt ska det kunna vara?”
Vi talar om några enstaka ord, fraser, ett leende. Något som gör det trevligt för kunden och gör det så mycket lättare för dem att berätta för sina vänner att säga: ”Du jordgubbssäljaren nere på Sysslomansgatan hon är verkligen trevlig, det är kul att handla där. Hon visar verkligen att hon uppskattar att man handlar hos henne”.
Gång på gång upprepas detta. Sura, tråkiga, otacksamma säljare som intew förstår att vi som älskar jordgubbar i sommarsverige betalar hennes eller hans lön. De står väl där för att de vill ha lön? Om ingen handlade, så skulle de inte få någon lön. Någonting säger mig, trots att jag inte vet, att de får betalt per såld liter. Men jag börjar snart tvivla skarpt på om det är så med tanke på inställningen. Det är inte så att de sitter på det sista dricksvattnet på jorden och att folk är tvingade att handla sitt vatten på Sysslomansgatan. En vädjan till er kunder: Ställ lite krav på säljarna och markera för dem vad ni tycker är acceptabelt och få dem att inse att trevlighet och servicemindness är en konkurrensfaktor i Sverige 2014.
Liksom processen att internet sedan det det startades har skapat ett samhälle där kunder är extremt uppdaterade och informerade om prisläge och erbjudanden, så kommer processen att skapa ett allt mer serviceinriktat affärsklimat fortgå och förskjuta de som inte förstår detta.
Hjälp mig att få jordgubbssäljarna att le och uppskatta sina kunder i Uppsala (och resten av Sverige gärna också).
Många sommarhälsningar,
Martin
